Den förebyggande omsorgen

Ramón Pérez Cortés

Den förebyggande äldreomsorgen

Genom att integrera en rad förebyggande åtgärder i äldreomsorgen kan kommunerna skapa en mer hållbar och anpassningsbar verksamhet som ser till att äldre personer får det stöd de behöver innan deras situation blir akut. Detta ligger i linje med den nya socialtjänstlagens ambition att skapa ett mer lättillgängligt och proaktivt system. 

Den nya socialtjänstlagen

Införandet av den nya socialtjänstlagen, som planeras till 2025, kommer att förändra hur vi ser på och arbetar inom socialtjänsten, inklusive äldreomsorgen. Lagen för med sig ett ökat fokus på proaktivitet och förebyggande arbete, vilket är centralt för att möta de demografiska och strukturella utmaningar som kommunerna står inför. Den nya socialtjänstlagen lyfter vikten av att tidiga insatser och ökad samverkan mellan olika aktörer blir avgörande för att säkerställa att äldre personer får den vård och omsorg de behöver innan deras situation förvärras. Detta innebär ett skifte från att enbart reagera på uppkomna behov till att mer systematiskt arbeta med att förebygga ohälsa och social utsatthet.

Lagen kommer också att bidra till att kommunerna får större möjligheter att utveckla förebyggande arbetssätt genom bättre integration mellan vård, omsorg och andra samhällsaktörer, såsom frivilligorganisationer och det civila samhället. Detta nationella perspektiv på äldreomsorgen öppnar för en mer flexibel och samverkande modell, där flera kommuner kan samarbeta om specialiserade tjänster, maximera resursanvändning och förbättra kvaliteten på de tjänster som erbjuds. Genom att inkludera fler aktörer i planeringen och utförandet av socialtjänsten skapas förutsättningar för ett mer långsiktigt hållbart system som bättre möter de behov och utmaningar som den åldrande befolkningen innebär.

Teknologiska innovationer

Den nya socialtjänstlagen kommer även att omfatta riktlinjer för hur kommunen kan använda sig av teknologiska innovationer, till exempel digitala trygghetslarm och fjärrtillsyn, som en del av det förebyggande arbetet. Det stärker insatserna för att skapa trygghet för de äldre, särskilt för de som bor kvar i sina egna hem. Sammanfattningsvis förväntas den nya lagen både effektivisera resurshantering och lyfta fram samverkan, något som i hög grad kommer att påverka hur äldreomsorgen utvecklas i små och stora kommuner.

 

 

Ett proaktivt arbetssätt

För att arbeta förebyggande inom äldreomsorgen finns det ett brett spektrum av strategier och arbetssätt som kan bidra till att höja kvaliteten på både vård och omsorg för äldre personer. Med den nya socialtjänstlagen öppnas fler möjligheter för att implementera ett mer proaktivt arbetssätt. Detta innebär att fokus flyttas från att enbart åtgärda problem när de redan uppstått till att istället skapa insatser som förebygger problem och stärker äldres hälsa och välbefinnande innan behovet av mer omfattande vård och omsorg uppstår.

 

 

En av de viktigaste förändringarna med den nya lagen är att den uppmuntrar till ökad samverkan mellan olika aktörer, såsom vård- och omsorgsverksamheter, civilsamhället, och andra offentliga institutioner. Detta skapar bättre förutsättningar för att fånga upp signaler tidigt och sätta in rätt insatser i tid. Genom att arbeta tillsammans kan man undvika onödiga sjukhusvistelser, minska ensamhet och isolering samt främja ett mer aktivt och hälsosamt liv för äldre personer.

 

Förebygga genom samverkan

För att uppnå detta krävs det att vi fokuserar på tidiga insatser som exempelvis förebyggande hembesök där man kan identifiera riskfaktorer såsom fallolyckor, näringsbrist eller social isolering. Det handlar också om att erbjuda stöd och vägledning för att förbättra den äldres livskvalitet på ett tidigt stadium, innan deras hälsotillstånd försämras. Teknik och digitalisering spelar en viktig roll i detta förebyggande arbete genom att möjliggöra bättre övervakning av hälsa, trygghetslarm och andra teknologiska lösningar som underlättar vardagen för äldre.

 

Samverkan med civilsamhället och frivilligorganisationer blir också alltmer centralt i det förebyggande arbetet. Genom att inkludera fler aktörer som kan erbjuda sociala aktiviteter och stöd för äldre kan man bidra till att minska ensamhet och främja delaktighet. Detta skapar ett helhetsperspektiv där äldre personer får stöd både på det fysiska, sociala och emotionella planet, vilket i sin tur minskar belastningen på den traditionella vård- och omsorgsverksamheten.

 

Att arbeta förebyggande kräver således inte bara ett skifte i hur vi ser på äldreomsorgen utan också en medveten insats från alla inblandade parter att prioritera samverkan och innovation.

 

 

1. Tidiga insatser och behovsfångst

Ett effektivt förebyggande arbete börjar med att identifiera risker och behov innan de utvecklas till allvarliga problem. Kommunerna kan arbeta med screening och kartläggning av äldre invånares fysiska och psykiska hälsa, levnadsförhållanden och sociala situation. Genom att exempelvis erbjuda regelbundna hälsokontroller eller hembesök till äldre kan man upptäcka tecken på ensamhet, försämrad hälsa eller social isolering i ett tidigt skede.

2. Samverkan mellan olika samhällsaktörer

En viktig del av det förebyggande arbetet är att stärka samarbetet mellan äldreomsorgen och andra samhällsaktörer, såsom primärvården, kultur- och fritidsverksamheter, samt civilsamhället. Genom att involvera dessa aktörer kan man skapa helhetslösningar för äldre personer som tar hänsyn till deras fysiska, psykiska och sociala behov. Exempelvis kan kommunen samarbeta med vårdcentraler för att tidigt fånga upp hälsoproblem eller med lokala föreningar för att skapa meningsfulla sociala aktiviteter för äldre.

 

3. Kunskapsbaserade och individuella insatser

Förebyggande insatser bör vara baserade på vetenskap och beprövad erfarenhet. Detta innebär att äldreomsorgens verksamhet ska utformas så att den är anpassad till varje individs specifika behov. Ett förebyggande arbete kan inkludera att utbilda personal i att upptäcka tidiga tecken på till exempel demens, depression eller undernäring. Genom att arbeta med personcentrerad vård där individens hela livssituation tas i beaktande kan omsorgen bli mer proaktiv.

 

4. Sociala insatser och meningsfullhet

Ensamhet och social isolering är stora riskfaktorer för äldre personers hälsa. Förebyggande insatser kan fokusera på att skapa fler sociala mötesplatser, aktiviteter och nätverk för äldre personer. Genom att erbjuda tillgång till dagverksamheter, kulturella evenemang eller fysiska aktiviteter kan man främja både fysisk och psykisk hälsa samt minska risken för ensamhet och depression. Detta kan också ske i samverkan med frivilligorganisationer och lokala föreningar.

 

5. Teknologi och ditigal inkludering

Användning av modern teknologi kan vara en viktig del i förebyggande arbete inom äldreomsorgen. Genom att implementera välfärdsteknik, såsom fallsensorer, trygghetslarm och digitala plattformar för social interaktion, kan äldre känna sig tryggare i sitt eget hem och undvika skador som kan leda till långvarig vård. Samtidigt kan digitala lösningar användas för att hålla kontakt med vårdgivare och familjemedlemmar, vilket stärker den sociala tryggheten.

6. Stöd till anhöriga

Anhörigvårdare spelar en central roll i omsorgen av äldre personer, men de kan också vara i behov av stöd för att orka med sitt uppdrag. Förebyggande insatser kan inkludera utbildningar, avlastningstjänster och psykologiskt stöd för anhöriga. Detta gör det möjligt för dem att fortsätta ge vård och samtidigt minska risken för utbrändhet eller annan belastning.

Ansvarsplattformen äldreomsorgen

Ramón Pérez Cortés

I samband med resonemanget om behovet av att skapa förutsättningar för införandet av den nya socialtjänstlagen har jag presenterat en modell som jag benämner ”Framtidens Välfärdsmodell”. Denna modell bygger på tanken om ansvarsplattformar som inte enbart involverar enskilda aktörer utan främst betonar vikten av att flera aktörer, särskilt kommuner, tillsammans formulerar konkreta strukturer för ett fördjupat samarbete inom socialomsorgen

 

 

Varför skulle detta fungera

I samband med resonemanget om behovet av att skapa förutsättningar för införandet av den nya socialtjänstlagen har jag presenterat en modell som jag benämner ”Framtidens Välfärdsmodell”. Denna modell bygger på tanken om ansvarsplattformar som inte enbart involverar enskilda aktörer utan främst betonar vikten av att flera aktörer, särskilt kommuner, tillsammans formulerar konkreta strukturer för ett fördjupat samarbete inom socialomsorgen.

Ett sådant samarbete handlar inte bara om att hantera befintliga resurser, utan kräver också en tydlig analys av vilka sociala tjänster varje kommun har kapacitet och kunskap att tillhandahålla, och vilka områden där man kanske saknar resurser eller kompetens.

Genom att definiera vilka uppgifter en kommun klarar av och var det finns begränsningar, kan man skapa en mer optimerad resursfördelning och undvika dubbelarbete eller ineffektiv användning av tillgängliga resurser. Detta innebär i praktiken att kommuner kan specialisera sig inom vissa områden och samordna sina insatser med andra kommuner som har olika styrkor. Exempelvis skulle flera kommuner kunna samarbeta om att bygga och driva gemensamma boenden med specifika profiler, som inriktar sig på särskilda vårdbehov som demensvård eller rehabilitering. På så sätt skapas en bättre möjlighet att maximera resurser och samtidigt erbjuda högkvalitativa tjänster som är anpassade efter lokala och regionala behov.

Ansvarsplattform – socialomsorg

För att utveckla resonemanget kring ansvarsplattformar i kommunal regi men med ett nationellt perspektiv, måste vi förstå att den nuvarande strukturen i Sverige innebär att kommunerna har en hög grad av självständighet när det gäller att förvalta sina välfärdsuppdrag. Detta inkluderar äldreomsorg, skola och socialtjänst. Denna självständighet kan ibland leda till att mindre kommuner, med begränsade resurser och en krympande befolkning, kämpar för att leverera samma välfärdstjänster som större, mer resursstarka kommuner. Samtidigt innebär detta att ansvaret för nationell välfärd ligger splittrat över många olika aktörer, vilket kan skapa ojämnheter i kvaliteten på tjänsterna.

 För att hantera dessa utmaningar behöver vi tänka på ansvarsplattformar i kommunal regi på ett nytt sätt, där kommunerna fortfarande är ansvariga för att leverera tjänster, men gör d etta utifrån ett större nationellt perspektiv. Genom att skapa en nationellt integrerad plattform kan kommunerna bättre samordna sina resurser och dela ansvaret för välfärden. Det skulle innebära att mindre kommuner som har goda förutsättningar för att erbjuda specifika tjänster, som äldreboenden eller specialiserad vård, kan göra detta för hela nationen, snarare än att varje kommun ska vara självförsörjande på alla områden.

 

 

Modellen öppnar för en bredare syn på välfärd, där ansvaret delas och struktureras på ett sådant sätt att man utnyttjar kompetenser och resurser på ett mer effektivt och hållbart sätt. Att organisera äldreomsorg och andra sociala tjänster i ett regionalt perspektiv, snarare än enbart lokalt eller kommunalt, kan skapa möjligheter att erbjuda mer specialiserade och högkvalitativa tjänster, samtidigt som man undviker den typ av överbelastning som kan drabba enskilda kommuner.

En nationell ansvarsplattform skulle kunna möjliggöra att resurser fördelas mer strategiskt, där mindre kommuner specialiserar sig på vissa områden och erbjuder dessa tjänster till andra kommuner som har större behov men saknar kapacitet. Till exempel skulle en mindre kommun med en åldrande befolkning kunna fokusera på att bli en ledande aktör inom äldreomsorg och erbjuda tjänster till större städer som kanske saknar tillräckliga vårdplatser. På så sätt kan det finnas en mer nationell resursfördelning som också tar hänsyn till kommunernas unika förutsättningar.

Resursutnyttjande genom samverkan

En annan aspekt av en nationell ansvarsplattform är möjligheten till ökad samverkan och integration av tjänster. Genom att ha ett nationellt system som styr övergripande ramverk för välfärden, medan den kommunala nivån fokuserar på utförande, skulle vi kunna undvika många av de regionala skillnader som idag skapar ojämlikheter i tillgång till välfärdstjänster. Kommunerna skulle fortfarande ha ett stort ansvar, men de skulle agera inom ramarna för en nationell strategi som säkerställer likvärdig tillgång till tjänster oavsett var i landet en individ bor.

Genom att förankra detta i en nationell strategi kan vi också optimera ekonomiska resurser och arbetskraft. Mindre kommuner kan dra nytta av stordriftsfördelar genom att erbjuda tjänster till en bredare publik, samtidigt som större kommuner kan avlasta sina system genom att utnyttja de specialiserade tjänster som mindre kommuner kan erbjuda. Detta kan även bidra till att upprätthålla levande landsbygder, eftersom arbetstillfällen och ekonomisk aktivitet ökar när mindre kommuner kan positionera sig som nav för specifika välfärdstjänster.

Sammanfattning

Slutligen skulle detta också kräva att staten spelar en mer aktiv roll i att skapa ekonomiska incitament och strategiska samarbetsplattformar, där små och stora kommuner kan samverka för att möta både nationella och lokala behov. Ett sådant system skulle kunna minska de ekonomiska och praktiska skillnaderna mellan olika regioner och säkerställa att hela Sverige kan leva, utvecklas och frodas, även när den demografiska utvecklingen skapar nya utmaningar.

Framtidens välfärdsmodell

Ramón Pérez Cortés

Hur små samhällen kan vända utmaningar till möjligheter genom till exempel nationell äldreomsorg

Varför skulle detta fungera

Fram till idag har många kommuner, oavsett storlek, arbetat utifrån principen att de själva ska kunna hantera alla sina välfärdsåtaganden. Detta har lett till en situation där små kommuner med färre än 15 000 invånare ändå förväntas tillhandahålla samma nivå av tjänster som större, mer resursstarka kommuner. I praktiken har detta inneburit att många mindre kommuner kämpar med att uppfylla sina åtaganden inom välfärden trots begränsade resurser och en krympande befolkning.

För att möta dessa utmaningar behöver vi utveckla ett nytt sätt att se på kommunernas ansvar, ett som tar hänsyn till ett nationellt perspektiv snarare än enbart det lokala. Detta innebär att vi behöver betrakta välfärdsuppdraget som något som kan lösas gemensamt genom samarbeten mellan kommuner, där små kommuner inte behöver ta på sig hela bördan själva. Den nya socialtjänstlagen öppnar upp för ett bredare synsätt och uppmuntrar kommunerna att blicka bortom sina egna gränser och se hur samverkan över kommungränserna kan skapa bättre förutsättningar för att möta framtidens utmaningar.

Demografiska förändringar, som en åldrande befolkning och urbanisering, ställer krav på nya strategier för att säkerställa att hela Sverige ska ha möjlighet att leva och utvecklas. Genom att se äldreomsorgen och andra välfärdstjänster ur ett nationellt perspektiv kan mindre kommuner hitta nya sätt att bidra till välfärdsuppdraget, 

 

samtidigt som de får bättre förutsättningar att klara sina egna behov. Att omstrukturera kommunala ansvarsplattformar och arbeta tillsammans i ett nationellt ramverk kan vara en nyckel för att möta både ekonomiska och demografiska utmaningar, och säkerställa en rättvis och hållbar välfärd för alla, oavsett var i landet de bor.

Utvecklingen av nya arbetsmetoder och organisationsformer för välfärdstjänster, såsom äldreomsorgen, i ett mindre samhälle behöver inte nödvändigtvis betyda sämre ekonomiska förutsättningar. Tvärtom kan mindre samhällen utnyttja sin flexibilitet och närhet till invånarna för att bli pionjärer i innovativa omsorgsmodeller. Genom att omstrukturera sina tjänster och effektivisera sin organisation kan mindre kommuner inte bara hantera sina egna behov, utan också bidra till nationella lösningar på välfärdsfrågor.

Ett möjligt scenario är att ett mindre samhälle satsar på att utveckla högkvalitativa äldreomsorgstjänster och erbjuder dessa till större och mer resursstarka kommuner som har brist på vårdplatser. Detta skulle inte bara hjälpa den lokala ekonomin, utan också göra mindre kommuner till attraktiva alternativ för äldreomsorg, där livskvaliteten kan vara högre tack vare en mer personlig vård och närhet till naturen.

Varför skulle detta fungera

  1. Nationell samordning: Äldreomsorgen ses ofta som ett kommunalt ansvar, men med den demografiska förändringen i hela Sverige skulle det vara logiskt att betrakta äldreomsorgen ur ett nationellt perspektiv. Rikare kommuner med platsbrist skulle kunna samarbeta med mindre kommuner som har tillgång till mark och resurser för att bygga eller driva äldreboenden. Detta skulle skapa en win-win-situation där stora kommuner kan avlasta sina system och mindre samhällen kan skapa arbetstillfällen och nya ekonomiska möjligheter.

  2. Förbättrade tjänster genom specialisering: Mindre samhällen kan fokusera på att specialisera sig på vissa typer av äldreomsorg, till exempel demensvård eller rehabilitering, och erbjuda dessa tjänster på nationell nivå. Genom att utveckla spetskompetens inom vissa områden kan de mindre kommunerna bli ledande och attrahera både invånare och vårdgivare från hela landet.

  3. Nyttjande av landsbygdsresurser: En annan aspekt är att små kommuner ofta har tillgång till mark och naturresurser som kan användas i omsorgsverksamheter. Genom att till exempel bygga äldreboenden i naturnära miljöer kan de erbjuda ett alternativ till storstadens trängsel och stress, vilket kan vara attraktivt för många äldre.

  4. Digitalisering och distanslösningar: Med den teknologiska utvecklingen kan många välfärdstjänster erbjudas digitalt eller på distans, vilket kan vara kostnadseffektivt för små kommuner. Telemedicin, digital tillsyn och distansvård kan möjliggöra högkvalitativ vård utan att det kräver stora personalresurser eller höga kostnader.

Fördelar

  • Ökad ekonomisk stabilitet: Genom att skapa tjänster som lockar kunder från större kommuner kan mindre samhällen öka sina intäkter och säkerställa långsiktig ekonomisk stabilitet, istället för att vara beroende av nedskärningar och neddragningar.

  • Nationell samverkan: Ett sådant system skulle också främja samarbete mellan kommuner på nationell nivå, där små och stora kommuner kan samarbeta för att lösa gemensamma utmaningar. Detta skulle innebära att välfärdsfrågor inte längre ses som enbart lokala, utan som nationella, vilket ger större möjligheter för samordnade och långsiktiga lösningar.

  • Minskat tryck på storstäderna: Genom att sprida vårdbehovet över flera regioner kan man minska trycket på storstädernas äldreomsorg och ge mer utrymme för städerna att fokusera på andra välfärdsutmaningar.

Utmaningar

  • Behov av nationella riktlinjer: För att detta ska bli möjligt behövs det nationella riktlinjer och system för att säkerställa rättvisa och samordnade insatser. Det kan kräva att staten går in och omorganiserar vissa delar av äldreomsorgen för att göra det mer sammanhängande på nationell nivå.

  • Logistik och finansiering: Att flytta äldre från större städer till mindre samhällen kan kräva komplexa logistiklösningar och säkerställa att det finns tillräckligt med resurser på plats. Det skulle också behövas ett solidariskt finansieringssystem för att större kommuner ska bidra till finansieringen av de tjänster som erbjuds i mindre kommuner.

Sammanfattning

Mindre samhällen kan vända utmaningen med avfolkning och ekonomisk stagnation till en möjlighet genom att specialisera sig inom välfärdstjänster och erbjuda dessa på nationell nivå. Genom att utveckla äldreomsorgen och använda nya arbetsmetoder och organisationsformer kan dessa kommuner inte bara säkra sin egen framtid utan också bidra till lösningar för hela landet. Detta skulle innebära ett skifte i hur vi ser på välfärdstjänster, där de ses som en gemensam nationell resurs snarare än enbart en kommunal angelägenhet.

//swedcura.com/wp-content/uploads/2023/01/logo6208.png

Vi har en enkel idé om att vår erfarenhet kan stå till er förfogande. Vi är bra på organisationen av äldreomsorgen. För att förstå använder vi oss av vetenskapliga metoder och modeller.

Nyhetsbrev

Ange alltid din e-postadress här för att bli uppdaterad. Vi lovar att inte spamma!