Socialempati

En informant säger varje gång vi möts ”jag tycker jag känner igen dig” och jag svarar ja, jag tycker också jag känner igen dig. Vi påbörjar vår glada konversation alltid vid ett perspektiv som om det vore första gången vi ses. Efter många gånger tycktes han ha sett mig dagen innan, men han var inte säker. Jag kunde då säga att det stämde, vi hade setts dagen innan och glädjen i hans ögon gick inte att ta miste på. Han hade kommit ihåg att han sett mig och jag var hans garant. Vi fortsatt att hälsa på varandra utifrån att vi tycktes känna igen varandra men utgångspunkten var den att vi på något sätt också upplevde varandra som vänner, och det var nytt.

En av de svåra moment inom omsorgen av personer med olika former av demensdiagnoser är just den att man tröttnar på att försöka skapa logiska resonemang med individer vars logik inte är den vi själva uppfattar som korrekt. Det blir gärna så att personalen vill förhålla sig till äldre dementa som om de vore småbarn. Förmodligen för att det är barnens beteenden vi har som närmast i en logik som inte behöver vara alldeles genomstrukturerad vuxen. Det är vad vi känner igen som vi tillgriper, när vuxna människors logiska resonemang är skadad eller fungerar inte på samma sätt som vårt. Men emedan vi vi kan förundras över barnens fantastiska förmåga till egna funderingar över sakernas tillstånd, förväntar vi oss att vuxna äldre ska ha våra värderingar och resonemangsformer.

Ett alldeles uppenbart fall av avtrubbningen av socialempati uppstod i samband med arbete med psykiskt sjuka äldre, som också kunde ådragit sig någon form av demensåkomma. Under de två år som jag arbetade med personalen på denna avdelning, som dessutom hade bara sex platser, började vi förstå att sjukskrivningarna bland personalen infann sig främst hos yngre medarbetare, emedan äldre personal kunde på ett bättre sätt hantera situationer där schizofreni eller olika former av bipolaritet blandade sig med demenstillstånd som alzheimer. Äldre medarbetare förstod att hantera situationer utifrån ett socialempatiskt perspektiv i högre grad än yngre medarbetare.

Observationerna sträckte sig under de två år jag hade ansvar för avdelningen och framkastade en möjlig förklaring. Emedan äldre medarbetare förstod att gruppera sig kring sitt uppdrag utifrån ett verksamhetsbehov, hade de yngre medarbetare inte lika klart för sig hur vara empatisk med dem man arbetar för, utan att helt bli indragna i känslomässiga tillstånd som inkluderade personliga ställningstaganden. 

Man fick alltså svårt att förhålla sig till individen på ett neutralt sätt och fortsätta vara nära och behjälpligt. Förmågan att vara nära utan att bli en del av situationen drabbade i större grad yngre medarbetare än äldre. Inte förrän vi bestämde oss för att inte boka yngre medarbetare till avdelningen som det också nästan helt försvann sjukskrivningen som anknöt till avdelningens utformning.